Idag har varit en av dom där dagarna. Dagarna där det känns lite extra tydligt hur en del av vårt liv står still. Ständigt stampandes av frustration, men kommer aldrig ur startfållan. Så här på fredagar när helgen bara är någon timma bort, och pratet i fikarummet handlar om helgplanerna. Det är badhuset, lekplatsen, barnkalas, leklandet…  någon frågar mig om mina planer och jag blir stum för en sekund. Vi fyller vårt liv, har massor att göra, både hemmapyssel och kul saker med vännerna, men känslan av att det är ett substitut för det liv som borde ha varit även vårt är svår att komma ifrån. För ett par timmar på söndag besöker vi barnfamiljens värld, sen blir det tillbaka hem till vårt igen. Vi är PRAOs i den riktiga världen. Tids nog blir den världen även vår. Och som jag längtar! Just nu känns det som att samtalet aldrig kommer att komma. Och vi har väntat i sex veckor….

Annonser