Dagarna rusar förbi. Jobb jobb jobb, möten, kurser, aktiviteter. En träff med en vän där, middag med familjen här, handla, städa, laga mat och yoga… Dagar blir till veckor och ibland finns bara måndagar och torsdagar i mitt liv. Detta liv som pågår här och nu. Nu. Och här. Som lodräta staplar läggs dagarna till varandra, de bildar veckor och månader. Det börjar bli vår. Hur gick det till, jag hänger inte med…

Samtidigt. Staplarna av dagar genomborras av tankar på tvären. Finns Du nu? Var finns Du? Vem är Du? Hur mår Du? Finns det någon där hos Dig, någon som vyssjar och tröstar, vaggar och nattar? Matar och skojar? Läser? Sjunger?

Som skimrande knappt synbara pilar svischar dessa tankar förbi mig om dagarna, genskjuter mig och borrar sig in i mina vardagsbestyr. På möten, på Ica, på yogan. Det är så tydligt nu. Fastän ingen kan se det. Men du finns där nu, ständigt närvarande. Växer och frodas. Emellanåt kan jag nästan ana dina sparkar. I hemmet syns spår av vår väntan. Av hopp och längtan. Du växer. Du känns. Du finns. Inte i min mage, men i våra hjärtan. ❤

Annonser