Nu har vi väntat barn i lite mer än 12 veckor. Den där gränsen som ofta ses som säker, när det gäller barn magvägen. Den där gränsen då folk börjar berätta att de väntar barn. Kanske är det därför som jag upplever en allt större lust att berätta om vår väntan för en större krets människor än de som redan vet. Ett allt större behov av att få visa att vi väntar barn… Men något håller mig tillbaka. Jag fingrar på mitt fina längtanshalsband, det som visar vilket land som finns i våra hjärtan, men väljer det mer anonyma längtanssmycket till jobbet i stället. Jag är inte redo. Jag vet allt för väl att vecka 12 inte innebär att något är säkert, att det blir ett barn. Så jag väntar: Längtar, hoppas, älskar och saknar, men utan att det syns på mig. Tar på mig det stora leendet, håller tummarna i fickan och sänder en bön till högre makter. Snälla, låt oss inte få fler missfall. Låt oss få komma hela vägen den här gången. Låt oss äntligen få bli en barnfamilj. För vi vet så väl hur det känns när det inte går. För adoption är inte säkert. Det blir visserligen inga missfall, men mycket kan hända på vägen till barnet. Jag ber en bön ❤

Annonser