Jag hade nog någonstans ändå hoppats att det här med att vänta barn skulle kantas av rosa skimmer och glädjetjut. Lite som en kompensation för allt det tuffa som har varit hittills på resan. Den första tiden efter att vi fått iväg våra handlingar var det så, äntligen liksom. Sen kom det en dipp, varför kom det inga BB från vårt land? Plötsligt kom det två och lyckoruset var där igen. Men de senaste veckorna har varit så där gråa. Och plötsligt, häromdagen, gråa moln och regnskyar, och jag kom på mig själv med att känna en bekant längtan ut till den där granen igen… Det var så oväntat! Jag som trott att granen var både död och begraven, nerhuggen och uppeldad för länge sen. Men nej.

Så vad gör man då för att gå igenom all den här väntan, all osäkerhet, med förståndet i behåll? Jag har ett administrativt jobb med mycket tid framför datorn, så det är lätt att tankarna far iväg alldeles för ofta. Jag försöker sysselsätta mig med renovering, virka, baka, träna, men inget kan riktigt ta fokus från det här, barnväntan är liksom allomfattande. Lägger sig över alla delar av mitt liv och just nu klär in det i en tjock seg gröt.

Hur gjorde du när du väntade barn på det här sättet? När man inte har några veckor att räkna ner, räkna dagar + eller – BF på? Utan bara en evig väntan? När det känns som att de glömmer nog av oss, vår ansökan har nog hamnat i ett gammalt arkiv någonstans och om 80 år hittar de den med mögel på. För det är så det känns just nu, att just oss kommer man att missa, det kommer aldrig att komma ett barn till oss. Och vi har väntat i 4 månader nu, en hel evighet och ändå ingen tid alls av det som kan bli. Men vi har också snart väntat i 5 år, kanske det bidrar till tyngden. Jag vet inte. Men om du har några tankar, ideér eller reflektioner att dela med dig av som kan hjälpa mig vidare, lämna gärna en kommentar!

Jag funderar också vidare på det här med att berätta eller inte. Vår familj och våra vänner vet om vår adoption, de flesta vet delar av vår resa. Men övriga bekantskapskretsen är i stort sett ovetande. Eller de har säkert sina aningar, jag menar vår ålder, fasta jobb, långt förhållande, och inga barn.. Men jag har inte berättat för dem. Och kanske det tynger en del det med? Av en slump ramlade jag över den här artikeln från Svenska dagbladet

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/hemligheter-en-serie-om-skam-tabun-och-ljuva-minnen_3508994.svd?sidan=4

Den handlar om att människor som bär på en tung hemlighet också upplever andra saker som tyngre och tuffare. Våra relationer påverkas, det tar mycket energi att dölja något för omgivningen. Men rent fysiskt påverkas vi också, våra stresshormoner ökar, ämnesomsättning och blodtryck förändras. Man lider oftare av huvudvärk, illamående och ryggont. Man tenderar att vara otrevligare mot sina medmänniskor när man blir provocerad och man presterar sämre både intellektuellt  och fysiskt. Läs gärna artikeln, den var väldigt tankeväckande! Den beskriver också motsattsen, att när man väl berättar om sin hemlighet förbättras både sömnen och immunförsvaret, lite häftigt är det ändå =)

Nu är ju inte vår adoption en hemlighet i sådan mening att ingen annan vet om den, tvärt om. Men det är också många som inte vet ännu, så jag tänker att jag kanske skulle må lite bättre av att berätta. Men samtidigt är jag ofta tacksam över att kunna gå in i min lilla bubbla på jobbet. Vi får se vart det hela landar. Till sist kommer hela världen få veta ändå =)

Avslutar det här långa inlägget med lite roligheter. Förra veckan var det åter dags för en bloggträff, där alla utom en tjej kunde komma, då hon ska få sitt barn vilken dag som helst. Det är alltid kul att träffa de andra och höra vad som har hänt sen sist. Snart trillar bebisarna in en efter en.  I veckan fick också en av mina vänner ett plötsligt och väldigt efterlängtat barnbesked, vi är så himla glada för deras skull och säger ett stort GRATTIS till dem! Och i går kom ett nytt barnbesked från vårt land, jippi!! Ett steg framåt i kön för vår del =) Nu hoppas vi på många fler barnbesked från landet under året!

Annonser