Vi har haft en social helg, träffat två familjer i vår umgängeskrets, den ena med två barn och den andra med ett barn. Fullt ös och massa bus. När vi efter sådant umgänge blir ensamma igen blir saknaden så brutal. Det blir så tydligt vad det är vi inte har, vad vi varje dag som går missar. Vad vi är utan. Både erfarenheter, kunskap, stress, oro och kärlek. Ytterligare en vecka har gått, jag försöker se det som att vi är närmare nu än förra veckan. Men tiden är så otroligt abstrakt, det där samtalet ligger dolt i dimma, omöjligt att skönja annat än i drömmarna, och i hålet i hjärtat som bultar av saknaden. En saknad som vissa stunder är starkare för att där emellan tonas ner något, men aldrig aldrig att den slutar kännas. Älskade du, vi längtar efter dig, vem du nu än är. Önskar att vi snart får veta det ❤

Annonser