Var så trött och seg i gårkväll efter jobbet. Regnet har bara öst ner den senaste veckan och det påverkar energinivån tillsammans med det andra så klart. Bestämde mig för att det var okej att inte göra nånting alls för ett par timmar och på det sättet tjuvstarta semestern en liten stund trots att jag ska jobba även nästa vecka. Så jag tog Ipaden och filten jag virkar på, slängde mig på sängen, mumsade jordgubbar med vaniljkvarg och kollade tre avsnitt på raken av Drömmen om ett barn. Kul att se den så här några år senare. Den sändes 2011 om jag minns rätt, då hade vi fullt fokus på ivf-behandlingar och att försöka motverka missfallen. Adoption var intressant men det var inte där vi var då. Nu, som ivrigt väntande, faller mina tårar till Lars och Sandras berättelse om när de hämtade sin flicka i Sydkorea. Och jag ler och njuter när jag ser Emelie och Anders förbereda barnrummet och prata om sin längtan till Sydafrika. Tänk vad några år kan göra med ens känslor.
Jag är så glad och tacksam över att vi får den här möjligheten, och jag ser på avsnitten om IVF med en tydlig känsla av att ha lagt det bakom mig.

Så, framtiden då… Som ni läsare säkert vet händer det mycket i adoptionsvärlden och köerna blir allt längre. För att adoptera från den kontakt som vi ska göra är det idag ingen kö, men man vet ju inte hur det ser ut om 3-5 år. Jag vill gärna ha två barn, och eftersom vi inte har ett syskonmedgivande innebär det att vi måste genomföra en adoption till, med allt vad det innebär. Vi köar i två organisationer till förutom den här, men för att ha fler chanser nästa gång har vi idag valt att betala in för ytterligare en köplats.

Känns dock väldigt märkligt att tänka på syskon nu innan vi ens har börjat förstå att den där telefonen kommer ringa en dag med besked om barn nr ett….

Annonser