Här har det regnat hela dagen, så det passade bra att rensa och sortera hemma. När jag fixat ordning på adoptionspappren tog jag itu med en av sommarens alla planer – badrumsskåpen. Vi har ganska gott om förvaring i badrummet, vilket har både för- och nackdelar. Lådorna och hyllorna har länge svämmat över av olika burkar och flaskor, och eftersom jag kemikaliebantar både mig själv och hemmet använder jag bara en liten del av dem. Skönt att rensa ut allt gammalt och få överblick över det som finns där!

När jag var klar tog jag tag i medicinskåpet, plockade undan det som inte längre är aktuellt eller för gammalt. Eller det som är ett avslutat kapitel. Slängde halvfulla flaskor suprecur, förpackningar med puregon, progester all-salvor och progesteron-vaggisar. Så skönt att förpassa dessa till en påse att ta med till Apoteket, att aldrig mer behöva utsätta min kropp för dessa hormoner. Hittade små vita påsar med värktabletter, utskriva av stadens gyn, att ta den kvällen och natten då jag och mannen skickades hem efter att min kropp inte svarat på cytoteken, och för att ensamma få ut det som kunde ha blivit vårt barn.

Jag var tvungen att ta en paus då, gå undan ett slag och andas. Förlusten av missfallen, av det som kunde ha blivit men inte fick bli, gör inte längre särskilt ont. Men utsattheten, smärtan, rädslan och ilskan jag kände den kvällen och natten, minnena av detta kom över mig som en stor våg. Det var med känsla av avslut jag kastade dessa påsar, aldrig mer…

Har också hunnit med ett samtal till en av mina absolut äldsta vänner, någon jag räknar som en av de närmaste. Vi har inte hörts så mycket i sommar, och våra liv har tagit sig olika vägar. Kanske håller vi på att glida isär.. Men när hon frågade om vi hört något från Sri Lanka, om adoptionen, förklarade hon när jag blev förvånat tyst. Så besviken jag blev över att rätta henne om land. Här har vi väntat barn från Landet i snart 8 månader, och hon har varit med hela vägen, alla fem åren. Trodde jag. Så visste hon inte ens vilket land du finns i.

När jag vid frågan om hur jag mår berättade att det är väldigt tufft med väntan just nu, svarade hon att mannen och jag skulle passa på att ta vara på all lyxtid vi har nu innan barnet kommer, blev det ännu mer uppenbart att hon inte är med. Hennes jämförelse med sin vän som ung, i en ny relation blev gravid av misstag, valde att behålla barnet och nu känner sig lurad på allt hon inte kan göra pga detta, gjorde inte det hela bättre. Jag fick iaf ur mig att vi har kämpat och längtat efter barn i fem år nu, det är det enda vi vill och vi är såå redo för familjelivet, att lyxledighet utan barn inte är vad vi vill. Kanske säger hon något annat nästa gång.

Jag känner mig ensam när det blir så här, när jag upplever att mina nära inte verkar förstå något alls och inte ens lyssnar när jag berättar om vår resa. Tur vi har andra att prata med ❤️