Alla som har kämpat för att bli gravida har nog någon gång drömt den där drömmen. Den som är så verklig att den nästan är sann. Den som när man vaknar upp efteråt får en att fundera någon minut på vad som är verkligt och inte. Den som gör så ont i hjärtat att mista när man inser att det ju bara var en dröm. Nästan för bra för att vara sann..

Fem års ofrivillig barnlöshet har gett mig oändligt många såna drömmar, i olika varianter. I bland har jag nyss plussat, i andra går jag med tung och stor mage. I en del föder jag barnet och i vissa vyssar jag redan barnet i min famn. Alla har gett mig samma smärta av sorg och saknad.

I natt var första gången jag drömt om adoptionen. Jag drömde att mannen ringde mig när jag var på jobbet. Han sa bara helt lugnt: -Det är dags att åka nu. De har ringt.
I drömmen fick jag luta mig mot väggen för stöd, mina ben bara skakade och jag grät och skrattade om vartannat. Jag ville skrika ut till hela världen att vi fått barn, men samtidigt ville jag smyga undan och diskret åka från jobbet för att i hemmets trygga miljö tillsammans med mannen få smälta det som nyss har hänt.

I drömmen fick vi en flicka på 1,5 år, jag hann inte få veta mer om henne eller se några bilder, för telefonlinjen till mannen var dålig och internetuppkopplingen strulade.

Jag vaknade, fylld av lycka och glädje. Det hade hänt. Vi var äntligen föräldrar. Skulle precis väcka mannen för att säga hur enormt glad jag var, när insikten började sippra in i mitt medvetande. Det var inte sant den här gången heller. Jag kraschade hårt rakt in i tisdagsmorgonens verklighet. Behöver jag säga att det känns i hjärtat idag?

Men igår bad jag om ett tecken, om hopp. Jag försöker se drömmen som att jag har blivit hörd. ❤️

Annonser