Ibland när jag berättar för någon om vår barnlöshet, och denna någon har barn, möts jag av ett glättigt och ibland uppgivet ”du kan låna mina”.. Tänk om det vore så enkelt att bota barnlösheten, att bara låna någons ungar ett par timmar. Sen är allt bra igen.

Jag är övertygad om att den som svarar på det här sättet absolut inte menar något illa, utan bara vill trösta på något sätt. Och ibland även vill pysa ut lite av det som kan vara jobbigt med att ha barn.

Vi har många barn omkring oss och flera av dem står mig väldigt nära. När vi ses umgås jag gärna lite extra med dem, leker, spelar boll, bygger lego eller läser en saga. Men – när vi åker hem igen, till den vardag som är vår, blir saknaden efter barn så mycket mer uppenbar. Det gör liksom ondare än innan. Livet som kunde vara även vårt har vi fått känna på för en stund. Och de känslorna kan inga lånade barn-timmar någonsin råda bot på.

Så, om du läser min blogg, har barn men har någon som lider av ofrivillig barnlöshet i din närhet. Erbjud dig inte att låna ut dina barn, tro inte att det kan lindra smärtan. För så enkelt är det inte, tyvärr.

Annonser