Nu kommer jag att säga emot mig själv, men så är det ibland här i livet. När jag berättar att vi väntar barn genom adoption vill jag mötas av samma känslor som den som berättar att hon är gravid. Av Grattis, vad roligt! För det är glada nyheter. Men av de som vet om vår bakgrund med flera missfall och misslyckade behandlingar kommer ofta tillägget: -Vad skönt för er, nu vet ni ju att det bli ett barn!

Ja…. Och Nej! Ju mer tid jag spenderar i ”adoptionsvärlden” och ju fler jag pratar med om olika erfarenheter desto tydligare blir det att ingenting är säkert förrän man är hemma igen med sitt barn. (Nu pratar jag om internationell adoption, inom Sverige är det så klart annorlunda). Jag har pratat med de som berättar att de själva varit tvungna att avbryta adoptionen på plats i landet, att länder stänger, domstolar och andra myndigheter går ut i långvarig strejk, omorganisationer i utlandet gör att alla köer blir enorma, bio-föräldrar som inte går att nå och då försenas processen enormt, bio-föräldrar som i sista stund överklagar adoptionsbeslutet, resor som ställs in i sista sekund…. Jag känner med alla de familjer som blivit drabbade, och tänker på de barn som i värsta fall blir kvar på barnhemmet och aldrig får familj. Resan till, och hem med sitt barn har fler fallgropar än vad som verkar vara möjligt. Jag inser ju äldre jag är att jag tyvärr är en person som har lätt till oro. Och när jag försöker prata med några av mina vänner om detta är de helt oförstående, och tycker bara att jag inte ska oroa mig. De verkar tro att adoption är en säker väg till barn. Och vem är jag att klandra dem? För många år sen delade jag deras uppfattning.

Men, jag klamrar mig fast vid hoppet om att vårt barnbesked snart kommer och hoppas på en smidig och snabb process tills vi får landa här hemma igen som en barnfamilj ❤️

Dagens kommentar… Av kollegan som letar hus: -Det måste vara som för dig med adoptionen, jag bara väntar på att mäklaren ska ringa…

Mitt svar: -Ehhhhh….

Annonser