I dagarna firar vi treårig bröllopsdag. Tre år som gift med världens finaste man 💕

Men också tre år sedan vi genomgick en fruktansvärd period med blodprov, Vul, väntan, oro för beskeden, det ser bra ut för att några dagar senare se sämre ut igen… Till sist kom domen, liten lever inte längre och missfall nummer 4 var ett faktum. En graviditet som kom av pergotime och som inte ville komma ut av sig själv. En livskris, ilska, sorg, smärta och frustration. Stress inför bröllopet. Skulle vi ställa in? Orkade vi? Skulle jag ha ont och blöda hela dagen? Skulle vi kunna glädjas? En skrapning, tid att läka…

Tre år senare, det ovan nämnda känns otroligt avlägset. Har det verkligen hänt oss? Tre graviditeter till skulle följa, 7 missfall innan vi sa stopp. Nu räcker det. Nu väntar vi ju barn igen, men på ett helt annat sätt. Inga ultraljud att ha ångest över. Inga veckor att räkna kring. Inget BF-datum att planera för. Men samma stora längtan, samma ovillkorliga kärlek till ett barn vi aldrig har mött. Annat än i våra drömmar och i våra hjärtan 💕

Älskade du, skynda dig och kom, vi längtar så efter dig!

Annonser