En fråga jag har funderat på av och till ett bra tag är denna. Vi, min man och jag, är oförklarligt barnlösa. Det vi vet är 7 mf och att min kropp svarar dåligt på ivf-stimulering. Utredningar har inte visat på några fel alls, varken hos mig eller mannen. Dvs, det borde gå, tids nog, att få (och få behålla) ett biologiskt genetiskt barn. Enligt läkarna. Och enligt dem är det mest en fråga om hur många försök vi orkar med.

Beslutet är i vår hand, att vilja fortsätta på egen hand, genom ivf, eller titta på alternativa vägar till vårt barn.

Nu vet vi ju alla hur det gick 💕 men – vi kände oss otroligt ensamma på vägen. Trots att vi uttryckligen bad om det flera gånger och hos flera olika läkare, ville eller kunde de inte diskutera alternativen med oss. Rädsla? Okunskap? Yrkesstolthet? Det är mina spekulationer, men vad jag vet är att vi hade verkligen mått bra av att få ett samtal med en läkare som sakligt gick igenom vilka alternativ vi har och som inte hade som utgångspunkt att vi inte fick ”ge upp” (här menat försöken att få biologiska genetiska barn). Istället var vi helt utelämnad åt att reda ut våra tankar, rädslor och förhoppningar själva. Det gjorde vi lyckligtvis, men det till tid, terapi för oss båda, och väldigt mycket energi.

Ett sådant läkarsamtal som jag önskade hade krävt en läkare dom var insatt i de olika alternativen. Kanske finns det ont om såna, vad vet jag.

Men nu till min fråga – du som har erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Hur har din resa sett ut med fokus på ovanstående? Vilken hjälp har du/ni fått? Vad har du saknat? Hade det känts okej om en läkare började diskutera alternativen eller bara helt fel? Jag vill gärna veta.

Annonser