Vissa drömmar griper tag i en och kan stanna kvar i ens inre länge. En sådan dröm hade jag härom natten och ännu påverkar den mig.

Vi hade äntligen fått lov att åka och fulla av känslor anländer vi till barnhemmet. På engelska förklarar vi vårt ärende för personalen men de ser förvirrade ut, nej blir svaret, vi har inget barn till er. Jag tänker att det måste bero på språkproblem så jag säger jo då, han heter så här (hans födelsenamn) och visar upp en bild på honom. Nej, blir åter igen svaret, det har blivit fel, ett missförstånd, det kommer ett amerikanskt par och hämtar honom i morgon. Vi har inget barn till er, det är fel.

Dörren stängs hårt i mitt ansikte. Förtvivlad ringer jag upprepade gånger på dörrklockan, det här kan inte vara sant! Men jo, de säger åt oss att åka hem och vänta på att de ringer med barnbesked på ett annat barn.

Paniken tilltar och jag ringer alla jag kan komma på som möjligtvis kan hjälpa oss, det har blivit fel, pojken är ju vår son och inget annat. Men det är omöjligt och vi uppmanas att göra som vi blir tillsagda och resa hem för ny väntan.

Loppet är kört, vår son kommer aldrig bli vår och jag gör ett sista desperat försök. Och det här gör ont nu i vaket tillstånd även om jag vet att det bara var en dröm. Jag ber barnhemmet att ge oss ett annat barn, vilket som helst, för jag orkar inte börja om hela processen igen.

Jag sliter mig ur drömmarnas djup och vaknar skräckslagen. I sovrummets mörker har jag först väldigt svårt att orientera mig. Efter ett par minuter förstår jag att allt bara är en dröm. Med bultande hjärta kryper jag ner igen och lägger mig nära mannen. Älskade pojke, jag skulle inte byta ut dig mot något annat i hela världen. Jag längtar tills den dag vi äntligen får hålla dig i våra armar och ingenting ska göra att vi släpper dig igen. 💕

Annonser