Vissa dagar känns vår pojke så nära, han besöker mig i drömmarna, finns ständigt i mina tankar dagen igenom och jag anar hans siluett i periferin. Kommer på mig själv med att fundera över hur vår vardag kommer bli när han är hos oss…

Andra dagar är hans närvaro så avlägsen, som den dimmigaste av drömmar. Timmar kan gå utan att mina tankar nuddar vid honom. Strax har fyra månader gått sen vi fick samtalet och med det vetskap om honom, han som förhoppningsvis ska få bli vår. Fyra långa månader. Går det att leva i ständig väntan och längtan efter honom all denna tid? Jag undrar… 💕

Annonser