Ibland tränger sig minnen och tankar från längtanstiden igenom vardagsbruset. Ofta är de vaga, som en svag doft, men de kan också ruska om en rejält. På väg till lekplatsen för att göra av med lite energi innan middagen fick jag syn på min egen skugga och hajade till. Vår skugga. Ett litet barn håller min hand i sin. Mitt barn. Som jag längtat efter denna skugga, och nu är den min. En sån oändlig lycka 💕

Annonser