Ofrivilligt barnlösas dag

Jag går över solvarm asfalt. En liten hand i min. Orden bubblar, och den långsamma promenaden får plötsliga stopp för att undersöka spännande stenar längs vägen. I år får jag uppmärksamma dagen som förälder, med den efterlängtade sonen nära nära. Det är en sån lycka att jag kan tappa andan, tänk att det blev vår tur till sist. Jag vet att ni är många som längtar och kämpar, och jag hoppas så att ni får spendera denna dag nästa år med era små i famnen 💕

Vad tycker du?

En fråga jag har funderat på av och till ett bra tag är denna. Vi, min man och jag, är oförklarligt barnlösa. Det vi vet är 7 mf och att min kropp svarar dåligt på ivf-stimulering. Utredningar har inte visat på några fel alls, varken hos mig eller mannen. Dvs, det borde gå, tids nog, att få (och få behålla) ett biologiskt genetiskt barn. Enligt läkarna. Och enligt dem är det mest en fråga om hur många försök vi orkar med.

Beslutet är i vår hand, att vilja fortsätta på egen hand, genom ivf, eller titta på alternativa vägar till vårt barn.

Nu vet vi ju alla hur det gick 💕 men – vi kände oss otroligt ensamma på vägen. Trots att vi uttryckligen bad om det flera gånger och hos flera olika läkare, ville eller kunde de inte diskutera alternativen med oss. Rädsla? Okunskap? Yrkesstolthet? Det är mina spekulationer, men vad jag vet är att vi hade verkligen mått bra av att få ett samtal med en läkare som sakligt gick igenom vilka alternativ vi har och som inte hade som utgångspunkt att vi inte fick ”ge upp” (här menat försöken att få biologiska genetiska barn). Istället var vi helt utelämnad åt att reda ut våra tankar, rädslor och förhoppningar själva. Det gjorde vi lyckligtvis, men det till tid, terapi för oss båda, och väldigt mycket energi.

Ett sådant läkarsamtal som jag önskade hade krävt en läkare dom var insatt i de olika alternativen. Kanske finns det ont om såna, vad vet jag.

Men nu till min fråga – du som har erfarenhet av ofrivillig barnlöshet. Hur har din resa sett ut med fokus på ovanstående? Vilken hjälp har du/ni fått? Vad har du saknat? Hade det känts okej om en läkare började diskutera alternativen eller bara helt fel? Jag vill gärna veta.

Ofrivilligt barnlösas dag 2014

Idag ”firar” mannen och jag ofrivilligt barnlösas dag. I år igen. Vi börjar få rutin på detta nu, en tradition som jul eller midsommar. Men hur firar man något man hoppas slippa uppleva igen och igen? Jag gjorde en diskret markering på Facebook, men skrev inget inlägg om det. Pallar inte ännu tyvärr, önskar jag hade modet. Är lite rädd för kommentarerna och frågorna som kan bli följden. Och då har jag ändå helt nyligen rensat bland vännerna på Facebook, så bara någon enstaka finns kvar som inte vet om våra planer.

Så, i morgon är den där dagen igen. Den som är så dubbel. Som jag både fasar för och avundas. Har man inga barn att önska presenter av får man fixa dem själv. Tillät mig att gå loss på stan idag, gjorde fina fynd inför sommaren och vår semesterresa. Och när vi väl får vårt barn kommer jag bli överlycklig för en egenplockad blombukett eller en teckning på morsdag. Eller frukost på sängen. Picknick i det gröna. Eller en lång kram. Lite annorlunda mot min egen mors förväntningar på dagen, suck…

Men här är mina ”grattis-på-ofrivilligt-barnlösas-dag-presenter”