Adoption som ett andrahandsval?!

Dagens sommarprat i P1 med Marit Paulsen gav mig något extra. En total insikt mot något som har skavt länge. Ibland pratas det om adoption som ett andrahandsval, om nu inte bio-försöken funkar. Jag kan förstå att det för den oinsatte kan verka så. Vi som har haft den stora lyckan att få barn genom adoption vet att det inte stämmer. 

Tillbaks tlll Marit. Hon berättar att alla föräldrar, oavsett hur man fått sina barn, har tackat ja till dem, och att vi därför också har ett ansvar för dem. Men barnen, och särskilt de vi inte har fött själva, har aldrig valt oss som föräldrar. Och just den meningen träffade mig. Vår son har inte valt oss. Hade han fått välja hade han sannolikt valt sin biofamilj, för vem vill frivilligt gå igenom förlusten av den? Därför är vi hans andrahandsval. Vi. Inte han. Det är därför påståendet i rubriken har skavt så länge. Det är ju helt fel. Det är vi som är nr två, det är vi som är dom tacksamma. Vinnarna. Precis så är det. 

Lösenordsskyddad: Ett betydelsefullt möte

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Svärtan

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Tv-tips

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Sjukstuga och åter sjukstuga

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Julefrid

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Vårt mirakel är du

Emellanåt får jag vissa kommentarer som sårar mig mer än andra. De kommer både i det verkliga livet, av personer som står mig nära, och av flyktigt bekanta. Och de kommer här via bloggen. De där kommentarerna om att inte ge upp, att fortsätta kämpa, hoppas och tro. Att fortsätta vänta. På ett mirakel som kan ske någon gång, så där i fjärran. Efter att ha slappnat av, slutat försöka, slutat tänka, bett böner, ätit rätt, tränat lagom. Eller av ingenting alls. Ett mirakel. 

Underförstått, genom tonfallet och ansiktsuttrycken på de som möter mig i verkliga livet, klappen på axeln eller huvudet på sned, förstår jag att miraklet de pratar om är en egenfödd bebis. Som något slags förstapris. Som jag inte får sluta ge upp hoppet om.

Förstår man inte att vi redan har fått vårt mirakel? Denna fantastiska lilla pojke som vi längtar så innerligt efter. En pojke buren och född av en annan kvinna. Skött, vyssad och matad av andra. Buren i våra hjärtan. Älskad av oss alla 💕 

Ett mirakel är du, pojken min, ett mirakel är det den dag vi äntligen får varann. Genom slingriga stigar har våra livstrådar funnit varann, och dag för dag vävs de samman för att bilda den allra vackraste väv vi kan föreställa oss. Ödets nycker, eller genom överseende av det gudomliga, har vi funnit varann, är inte det ett mirakel så säg? 

En familj som alla andra

Jag har spenderat helgen hos goda vänner i huvudstaden. Promenerat runt på stan, kikat i butiker och drömmande gått på NKs stora barnavdelning. Oj vad mycket fint (och dyrt) det finns att köpa till våra små. Bland alla folk som spenderade lördagen på stan dök de emellanåt upp, som en familj bland alla andra. De där där man kan se att familjebildandet är som vårt. Mammor och pappor som traskar runt med påsar i händerna, barn som busar. Helt normalt och inget konstigt alls, så skönt att se när man fastnat i alla varningsord om allt som kan krångla för en familj som vår.

Har börjat plugga anknytningsteori med, Sara Larssons bok gör mig sällskap. Lilla hjärtat, vi är redo! 💕

Väntar du barn…?

Eller barnbarn genom adoption? Adoptionscentrum ordnar kurser i vår, i mars är det en hämta-barn-kurs för blivande föräldrar och i april en träff för blivande far-och morföräldrar. Båda kurserna är i Göteborg.

Mannen och jag ska gå på hämta barnkursen och mina föräldrar och ev även svärföräldrar ska gå på den andra. Jag har hört från tidigare deltagare att kurserna varit väldigt bra, och jag ser verkligen fram mot att gå!

Kurserna och information om tid, plats och hur du anmäler dig hittar du på http://www.Adoptionscentrum.se

Lyssna mer än att prata själv?

Ibland tror jag att ovanstående rubrik skulle kunna göra underverk i flera delar av vårt sociala samhälle. Har man inte erfarenhet av ett område, så vinner man kanske på att fråga och lyssna på de som har just detta, istället för att själv berätta hur man tror/vet att det är.

Lunch idag med nygravida kollegan som väntar sitt andra barn. Hon gör inget annat än att klaga på hur illa hon mår. Hon vet min bakgrund och vi äter tillsammans med ytterligare en tjej som även hon kämpat hårt för att få barn. Vilket den gravida kvinnan vet. Men har ändå svårt att visa någon som helst hänsyn och berättar i stället för mig att hon inte gör någon hemlighet av sin graviditet (väldigt tidigt alltså) för det är ju inte längre tabu med missfall och får man ett så är det ju antingen fel på ens kropp eller fel på fostret och då är det ju tur att det blir ett mf.

Jag inser att jag är känslig när det handlar om dessa områden, men jag blir stum först och sen bara irriterad. Resonemanget är så förenklat och visar tydligt att hon inte har någon som helst erfarenhet av detta. Jag sa inget, som vanligt för jag blir paff. Men tänker nu i efterhand att hon hade kunnat fråga mig istället vilja erfarenheter jag hade, och inte bara slå fast hur det är.

Alla är vi olika och känner på olika vis för vad vi varit med om. Men vill man verkligen förstå hur det kan vara är det nog bättre att lyssna än att prata själv om vad man tror.

Så, nog sagt om detta, suck.