Idag för fem år sen skulle jag snart bli gravid för första gången. Jag visste det så klart inte, och vi hade inte börjat försöka. Inte på riktigt. Mer att vi kastar skyddet och blir det så blir vi bara glada. Så var det då, en skön känsla. Men det blev aldrig någon skön känsla för mig att få se det där första positiva gravtestet. För utan att jag visste det hade jag både blivit gravid och fått mitt första missfall. Sex till skulle följa på det innan vi fick nog. Många undersökningar, tabletter och sprutor skulle det bli. Många tårar skulle rinna, stunder där rädsla och ångest härskade och tid när inga ord fanns ens för att försöka beskriva smärtan i våra hjärtan.

Fem år har gått. Och vilken resa det har varit. Till kropp och själ, till medvetande och till det för oss dolda. Till det privata och i det offentliga. För oss som egna individer, som par, som barn till våra föräldrar och vänner till våra vänner. Relationer har prövats, en del har vuxit sig starkare medan andra har försvunnit.

Och nu väntar vi då barn. Tänk att vi gör det! Det är ofattbart. Ogreppbart. Så diffust. Ska den där telefonen verkligen ringa en dag, och via nätets kommunikationsvägar göra oss till föräldrar? Ett samtal, ålder, kön. Ett foto. Vem kan begripa ett sådant mirakel i förväg?

Väntan tär på mig. Emellanåt fylls jag av tyngd och tvivel. Oro att något ska hända som sätter käppar i hjulet. Jag förstår att det är vanligt att oroa sig när man är gravid. Det verkar de flesta göra. Inget konstigt med det. Men jag har svårt att tillåta mig känna min oro. Som att jag inte har rätt till mina känslor för att jag inte bär vårt barn i min mage. Utan bara i hjärtat…
❤️